Mål 1 Ingen fattigdom

Mål 1 handlar om att minska antalet människor som lever i fattigdom och se till att de får tillgång till grundläggande välfärd. Fattigdomsbekämpning är ett övergripande mål för Agenda 2030 och har därför tydliga kopplingar till samtliga globala mål. För att illustrera fattigdomens komplexitet används även begreppet mångdimensionell fattigdom, som utöver ekonomiska resurser också inkluderar brist på frihet, makt, inflytande, hälsa, utbildning och fysisk säkerhet.

I Sverige har vi ett väl utbyggt välfärdssystem och en hög levnadsstandard, men vi saknar en nationell definition av fattigdom. Ökande inkomstskillnader och högre andel som lever i relativ fattigdom innebär att även vi har utmaningar inom området. Den inkomstrelaterade ojämlikheten har ökat mer i Sverige än i något annat OECD-land (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling), sedan och ligger på den högsta nivån i Norden. Enligt delmål 1.2 ska vi till 2030 minst halvera den andel kvinnor, män och barn som lever i någon form av fattigdom enligt nationella definitioner. Det är ett delmål som den offentliga sektorn har ett ansvar att arbeta med för att uppfylla.

Inkomstskillnaderna i Sverige präglas av tydliga könsskillnader. Inte minst på arbetsmarknaden är detta tydligt. Kvinnor har genomgående lägre lön än män och därmed även lägre pension och andra sociala förmåner som är baserade på inkomstnivå (se mål 5 och mål 8). Utrikes födda, personer med lägre utbildningsnivå, barn till ensamstående, personer med funktionsnedsättning liksom ensamstående kvinnor med barn och kvinnliga pensionärer löper större risk för ekonomisk utsatthet.

Relativ fattigdom

Relativ fattigdom räknas ut från hushållets disponibla inkomst, där relativ fattigdom ligger under 60 procent av den genomsnittliga disponibla inkomsten i Sverige. För inkomståret 2016 är denna summa 145 440 SEK (disponibel medianinkomst i Sverige 2016: 242 400 kr). Med disponibel inkomst menas summan av alla skattepliktiga och skattefria inkomster, minus skatt och övriga negativa transfereringar. För att jämföra olika typer av hushåll med varandra används ett viktsystem i statistiken där konsumtionen är relaterad till hushållets sammansättning, alltså hur många personer som finns i hushållet.

År 2020 var andelen hushåll i relativ fattigdom 17,7 procent i Ronneby vilket är högre än länet (15 procent) och riket (13,3 procent). Andelen har ökat över tid, dock ses en nedgång från 2019 till 2020. Ensamstående med barn sticker ut och då främst ensamstående kvinnor med barn. Cirka 45 procent av gruppen ensamstående kvinnor med barn lever i relativ fattigdom. Det är en betydligt större andel ensamstående kvinnor än män som lever i relativ fattigdom, både i Ronneby och i riket.

Personer över 80 år i Ronneby har över tid varit den åldersgrupp med den största andelen av personer som lever i relativ fattigdom. Sedan 2017 har det skett en tydlig minskning inom åldersgruppen, vilket även ses i riket. Andelen inom åldersgruppen 20–29 år hade 2020 den största andelen. Över tid ses en ökning bland de yngre åldersgrupperna och det motsatt bland de äldre. Den åldersgrupp där andelen i relativ fattigdom har ökat mest de senaste åren är 30–49 år.

Barn i ekonomiskt utsatta hushåll

År 2021 levde 16 procent av barnen i Ronneby kommun i familjer med låg
inkomstandard. Andelen är högre i jämförelse med rikssnittet 8 procent. Ett hushåll har låg inkomstandard om den disponibla inkomsten är lägre än hushållets förväntade baskonsumtion. Låg inkomststandard innebär att inkomsterna inte räcker för att betala för dessa levnadsomkostnader.

Mellan åren 2019 och 2020 minskade andel barn totalt som växer upp i ekonomiskt utsatta hushåll för första gången sedan2013. Gapet mellan barn med svensk bakgrund och barn med utländsk bakgrund som växer upp i ekonomiskt utsatta hushåll är stort, 55 procent jämfört med 9 procent.

Ekonomiskt bistånd

Personer som befinner sig i eller på gränsen till ekonomisk utsatthet är ofta
hänvisade till ekonomiskt bistånd, som utgör välfärdens yttersta skyddsnät och träder i kraft när personen inte kan försörja sig själv. Arbetslöshet (utan arbetslöshetsförsäkring) är den vanligaste orsaken till att personer inte kan försörja sig och behöver ekonomiskt bistånd.

Andelen vuxna biståndsmottagare i Ronneby med långvarigt ekonomiskt
bistånd, har ökat från 0,9 procent 2016 till 1,5 procent 2021 av befolkningen. Detta är över rikssnittet som 2021 var 1,3 procent. Med långvarigt bistånd avser 10–12 månader under året.

Andelen barn i befolkningen i Ronneby som ingår i familjer med ekonomiskt bistånd har ökat över tid men nivån har sedan 2017 varit
förhållandevis jämn. Andelen är högre än för riket.