Medicinsk utveckling
Författare: Bo Arnesjö & Knut Edw. Cederlund
Brunnseran i Ronneby varade från början av 1700 till cirka 1930. Under början av 1800-talet var brunnsdrickning ett av de få behandlingsalternativ man hade tillgång till vid sjukdom. Detta berodde på att den medicinska vetenskapen fallit i onåd eftersom åderlåtning och animalisk magnetism visat sig vara inaktiva.De hade stöttats starkt av dåtidens medicinare. Brunnsdrickningen med sitt spartanska och hälsobringande program och den sociala kontakten som den medförde sköt fart. I mitten av 1800-talet blev medicinens anseende åter upprättat i och med narkos, antiseptik och allt fler operationsmetoder. Därför började brunnseran klinga av.
Källan i det som nu kallas Ronneby Brunnspark upptäcktes år 1705. Brunnsvattnets helande effekter uppmärksammades dock inte förrän i början av 1800-talet sannolikt influerat av likartad utveckling i centraleuropa. Brunnsdrickandets guldålder nåddes under andra hälften 1800-talet för att därefter avklinga fram emot år 1930. Under brunnserans senare del kombinerades brunnsdrickningen med flera olika typer av helande bad, gymnastiska övningar, dietära regimer och rekreerande vistelser i en stimulerande social miljö. Årsberättelserna från Ronneby Brunn under tiden 1846 och framöver beskriver på ett detaljerat sätt diagnoserna och behandlingen av de olika åkommorna och tillstånden hos patientpopulationen vid Ronneby Brunn. Årsberättelserna beskriver också de resultat, som uppnåddes, detaljerade kemiska analyser av brunnsvattnet och noggranna kartläggningar av de klimatologiska förhållandena i Ronneby med omnejd.
Rykten om de olika behandlingsregimerna vid Ronneby Helsobrunn och dessas positiva effekter på hälsotillståndet hos den enskilde lockade många patienter. De hade ofta varit i kontakt med läkekonsten på andra håll in- och utomlands utan att få hjälp. Årsredovisningarna anger att påfallande många hade fått goda effekter av behandlingen - både på kort och lång sikt. Kanske kan vistelsen och de olika behandlingsregimerna vid Ronneby Helsobrunn enbart ha haft goda psykosomatiska effekter men andra mer specifika effekter av brunnsvattnet, dieten, gymnastiken och baden har aldrig helt kunnat uteslutas.
Tron på alternativ medicin och naturläkekonst stimulerades kraftigt i början av 1800-talet. Detta berodde på att den medicinska vetenskapen hade råkat i vanrykte bl. a. när åderlåtningen, den animala magnetismen och andra etablerade behandlingsmetoder, som man satt sin tillit till i många år, t. o. m. visat sig ha skadliga effekter. Läkekonsten stod kring 1800-talets mitt inför sin fullständiga självuppgivelse. Läkaren kunde visserligen ge tröst och deltagande men var i övrigt dömd till att spela den passive åskådarens roll. De enda läkemedel, som lyckades behålla sitt anseende var chinabarken mot malaria, kvicksilver mot syfilis, jod vid struma, digitalisextrakt vid hjärtfel och några andra. Det växande antalet vårdanstalter visade sig dessutom ge upphov till en ökande dödlighet bl. a. genom sjukhusgangrän, sårfeber och barnsängsfeber.
Invärtesmedicinens ställning var helt undergrävd och kirurgin hade ännu inte påbörjat sitt stora segerlopp. Den upplysta delen av allmänheten förlorade tron på den från universiteten härrörande läkekonsten och sökte i sin hjälplöshet kontakt med rena kvacksalvare eller blev lätt offer för patentmediciner av de mest skilda slag tack vare en betydande reklam i dagspressen.
Hydroterapin (vattenbehandling) startade i Gräfenberg på initiativ av en schlesisk bonde Vincentz Preissnitz (1799-1851) som hävdade källvattnets undergörande kraft både utvärtes och invärtes. I kombination med ett spartanskt levnadssätt kunde ett rikligt intag av källvatten, olika typer av vattenomslag och olika former av kalla och varma bad ge undergörande effekter. Vattenterapien understöddes av "vattendoktorn" Sebastian Kneipp (1821-1897). Han utgick från teorien att alla sjukdomar berodde på "dåligt blod", vilket kunde renas med hjälp av källvatten och bad. Han införde också barfotapromenader i daggigt gräs som en viktig terapeutisk åtgärd. "Luftkurer" lanserades sedermera, som en viktig behandling. Man flyttade därför de sjuka till kurorter i bergstrakter eller havsnära områden med milt klimat.
Till detta kom den s.k. medikala gymnastiken utvecklad av Per Henrik Ling (1776-1839) - den svenska gymnastikens fader. Han införde friskgymnastik som en metod att "pånyttföda nordmannakraften" och sjukgymnastik som ett universalmedel mot ohälsa särskilt verksamt vid hjärt- och lungsjukdomar. Alla dessa pionjärinsatser spred sig som en löpeld över Europa och man sökte med ljus och lykta efter orter där alla dessa terapiformer kunde bedrivas. Ronneby Brunnspark befanns vara en idealisk plats och framstod därför snart som en av de ledande hälsobrunnarna. Ronnebys viktiga roll stärktes av att kungen och hovet under lång tid förlade sina årliga hälsobringande aktiviteter hit. Många patienter blev dessutom remitterade av det allmänna för behandling vid hälsobrunnen. Ronneby Brunn fick karaktär av allmännyttig institution med skyldighet att avge årsberättelse till Kunglig majestät. varje år.
Det fanns många belackare av de terapiformer, som bedrevs inom hälsobrunnsväsendet i Europa. Man avfärdade behandlingsformerna som kvacksalveri, humbug och homeopati. Emellertid kunde den medicinska vetenskapen knappast hävda att den själv haft några som helst framgångar. "Att dricka brunn" ledde, om inte annat, till ett hälsosamt levnadssätt hos de få, som hade råd. Sådana effekter kunde knappast tillskrivas den medicinska vetenskapen, som under början av 1800-talet huvudsakligen ägnat sig åt att finna orsakerna till ohälsa och död - den patologiska anatomin. Några effektiva behandlingsmetoder hade, med några få undantag, ännu inte sett dagens ljus.
Den medicinska vetenskapens dilemma var en utmaning för många forskare primärt huvudsakligen i Paris. Genom insatser av Bichet (1771-1802) och Laennec (1781-1826) ersattes den gamla symtomatiska medicinen med ett patologisk-anatomiskt tänkande där tidigare obduktionsverksamhet utnyttjades för "söka reda på det sjuka organet" - det vill säga att finna sjukdomsorsaken och att med fysikaliska och kemiska metoder (bland annat temperaturmätning) påvisa denna. Man proklamerade att en exakt diagnos måste vara en förutsättning för att kunna ge adekvat terapi. Magnus Huss (1807-1890) var en stark svensk förespråkare för detta nya synsätt och införde den fysikaliska diagnostiken i Sverige.
Införandet av cellbegreppet blev samtidigt av stor betydelse för biologins olika delar. Rudolf Virchow (1821-1902) förde ner många av sjukdomsorsakerna på vävnads- och cellnivån. Han skapade den så kallade cellularpatologin och blev därmed en av den moderna medicinens centralgestalter. Hans insatser vad beträffar inflammationer, blodproppar och tumörer var av stor betydelse för diagnostiken och för de fysikaliska och fysiologiska effekterna dessa sjukdomsprocesser kunde ge upphov till. Kompletterat med systematiska insatser inom den medicinska kemin av Jöns Jacob Berzelius (1779-1848 ) och inom fysiologin av Claude Bernard (1813-1878) fick man fördjupad förståelse av många sjukdomar och dessas effekter på hälsotillståndet. Bl. a. genom dessa insatser fick man många nya grundvalar för att avlägsna eller lindra många på denna tid vanliga sjukdomar. Kurorterna hade dock fortfarande en glansperiod eftersom den medicinska vetenskapen ännu inte lett fram till alternativa behandlingsformer.
Louis Pasteur (1822-1895) bevisade på mitten av 1850-talet att alkoholjäsning är en verkan av levande organismer, s.k. jästceller, vilkas närvaro ingen kunde förneka men många ansåg vara en följd av jäsningen. Han visade att förekomst av andra mikroorganismer kunde hämma jäsningen och att många olika jästceller kunde ge skilda effekter vid vinframställning. Hans fortsatta forskning gick ut på att påvisa specifika sjukdomsalstrande mikroorganismer vid olika sjukdomar samt att framställa serum och vacciner med effekt respektive profylax mot dessa. Samtida forskare som Robert Koch (1843-1910) och Armauer Hansen (1841-1912) visade att tuberkulos och spetälska förorsakas av speciella bakterier.
Kirurgerna tvingades vid denna tid utföra sina ingrepp oerhört snabbt på grund av otillfredsställande smärtstillning av alkohol, opium eller nedfrysning. Detta gällde också tandutdragning, som på denna tid var vanlig eftersom proteser förutsatte avlägsnande av alla rotstumpar. 1841 testade Crawford William Long (1815 - 1878) effekten av att inandas eterångor med hjälp av några vänner. Berusningen gav känslolöshet. Long utnyttjade denna effekt som smärtstillning vid flera operationer. Strax efteråt prövade tandläkaren Horace Wells (1815 - 1848) kväveoxidul (s.k. lustgas) i smärtstillande syfte vid tandutdragning. Tillsammans med vännen William Green Morton (1819 - 1868) tog han initiativ till narkos med lustgas och eter vid John Collins Warrens (1778 - 1856) klinik vid Massachusetts General Hospital i Boston. Det stora genombrottet skedde 16 oktober 1846. Warren uttalade inför åhörarna "Gentlemen, this is no humbug". Härefter kunde en total smärtstillning uppnås i samband med de flesta kirurgiska ingrepp. Senare på 1850-talet infördes kloroform som narkosmedel av James Young Simpson (1811-1870) i Edinburgh. År 1884 visade Carl Koller (1857 - 1944) i Wien att injektion av kokainlösning i huden eller runt perifera nerver kunde ge lokal total bedövning. Detta utfördes på idé av Sigmund Freud (1856 - 1939) och blev ett viktigt komplement till den generella narkosen.
Varbildning i operationssåren betraktades mer eller mindre som en normal företeelse inom kirurgin i början av 1800-talet. Om varbildning uteblev ansågs detta t.o.m. som ett dåligt omen. Operationerna var behäftade med en mycket hög dödlighet exempelvis över 50% efter amputation eller enklare gynekologiska ingrepp. Också en förlossning, speciellt på sjukhus, var riskabel, med en dödsrisk hos mamman på ca 5 % - i huvudsak på grund av barnsängsfeber. Ignaz Philipp Semmelweiss (1818 - 1865) i Wien, visade att, om läkarna tvättade händerna i klorkalklösning innan de gav förlossningsassistans, kunde dödligheten närmast elimineras. Joseph Lister (1827 - 1912) i Edinburgh publicerade 1867 att karboltvättning av operationsfältet och karbolsprayning i operationssalen närmast totalt kunde eliminera dödligheten vid tidigare alltid dödliga komplicerade frakturer. Genom dessa pionjärinsatser föddes sjukhushygienen och antiseptiken, som redan tidigare anammats av sjuksköterskan Florence Nightingale (1820 - 1910) under Krimkriget.
Narkos- och lokalbedövningstekniken jämte antiseptiken ledde till att kirurgiska ingrepp av skilda slag kunde utföras med enormt reducerade risker. Man kunde till exempel avlägsna tumörer, ta bort blindtarmen, reparera brustna organ, avlägsna stenar i urin- och gallvägar, korrigera missbildningar, fixera benbrott och behandla flertalet gynekologiska och obstetriska tillstånd. Många tillstånd, som nu kunde behandlas kirurgiskt hade tidigare varit hänvisade till invärtesmedicinsk behandling, som då fortfarande inte hade mycket att erbjuda.
Under senare delen av 1800-talet och 1900-talet utvecklades således den krisdrabbade medicinska vetenskapen, som dessförinnan helt hade tappat förtroendet hos allmänheten. Många sjuka, som tidigare i sin hjälplöshet måst hänvända sig till hälsobrunnarnas populära men vetenskapligt sett tvivelaktiga verksamhet, kunde nu börja få besked om sina sjukdomars natur och få skonsam behandling enligt vetenskapligt grundade alternativa medicinska principer. Brunnseran i Ronneby klingade därför av och avslutades ca 1930. De erfarenheter man skaffade sig under denna period fortlever dock och utgör om inte annat en pekpinne för hur vi skall utforma vår livsstil och därmed förbättra vår hälsa.