Kurorten under 1800-talet

År 1827 gjorde välkände kemisten Jöns Jacob Berzelius en vetenskaplig analys av mineralvattnets kemiska sammansättning. Resultatet visade en häpnadsväckande halt av järnsulfat och förekomst av alun. När undersökningen publicerades ökade tillströmningen av gäster kraftigt. Brunnsanstalten framhöll i sin egen annonsering att man hade landets starkaste järnkälla.

Brunnsdirektionen tillkom 1829 och en omfattande upprustning påbörjades. Ett nytt societetshus byggdes 1844 (ombyggt på 1870-talet, rivet 1896). Ett stort badhus (rivet på 1950-talet) stod färdigt 1861.

Trots detta avmattades tillströmningen av gäster under 1860-talet. Alla gamla hälsobrunnar kände av konkurrensen från de stora badorter som växte upp på västkusten, sedan havsbad i stora bassängbadhus kommit på modet och rekommenderades av läkarvetenskapen.

Brunnsdirektionen beslöt utnyttja Ronnebys geografiska förutsättningar. Sommaren 1870 invigdes ett kallbadhus (rivet 1931) för havsbad på den helt orörda betesholmen Karön utanför åmynningen. Man inrättade ångslupstrafik till Karön, med turer från Ronneby och från brunnen. Därmed var Ronneby en av de få hälsobrunnar som också kunde annonsera sig som havsbadort.